Det där med spel

Om det är några som hittat hit som inte redan känner mig. Jag vet ju att majoriteten av mina tre läsare redan känner mig utan och innan så att någon ytterligare presentation egentligen inte behövs. Men vem vet, kanske snubblar det in någon här som blir nyfiken och inte tycker att de fick en riktigt klar bild över vem jag egentligen är från presentationen på förstasidan. Därför tyckte jag att det kan vara klokt att skriva lite mer om vem jag är. Däremot blir det inte ett direkt presentationsinlägg men ni får ändå möjlighet att syna mig i sömmarna lite mer.

Som jag skrev på förstasidan så är jag beroende av spel och TV-serier. Det hela började när jag var väldigt liten när min ena bror, som jag som en liten flicka naturligtvis såg upp till och snudd på avgudade, fick ett Super Nintendo och en massa spel. I vanlig ordning fick han roliga spel och saker och jag fick Barbie och My Little Pony och sådana saker. Redan så visste jag att jag inte riktigt var som dom andra flickorna. När de ville klä upp sina dockor så vile jag hellre spela Nintendo med brorsan eller följa med honom ut med hans polare och spela fotboll. Trots att jag var många år yngre och helt oduglig och ingen ville ha med mig på laget så var det vad jag helst gjorde. I vilket fall som helst så satte jag mig och spelade Super Mario World så fort det fanns möjlighet och ingen annan satt och spelade. Jag insåg ganska snabbt att det här med TV-spel var superkul och att jag även hade lite av en fallenhet för det. Jag minns när Mange blev så förbannad för att jag nästan alltid slog honom i Street Fighter 2 att han förbjöd mig från att använda hans Nintendo. Tack och lov så klev mamma och pappa in och förklarade att även om det var han som fått det i present så fick vi andra också spela. Sen började vi spela Zelda – A Link to the Past. Det var bara till för en person och det resulterade i att vi spelade tillsammans. Brorsan fick så klart hålla i kontrollen men vi satt tillsammans och dividerade om hur och var vi skulle springa och lösa de olika pusslen i spelet. Zelda är nog det roligaste spelet jag någonsin spelat. Fy sjutton vad bra det är.

Det här har sedan suttit kvar. Jag fick ett Xbox i julklapp när det kom eftersom mina föräldrar gett upp tanken på att jag skulle göra traditionellt tjejiga saker. De såg även att jag och mina vänner hade roligt tillsammans med tv-spelet. Både killar som tjejer flockades hemma hos oss för att få vara med och spela några av alla roliga spel.

Dessutom så såg de antagligen att trots att vi spelade mycket tv-spel så blev jag ingen soffpotatis. Jag åt alla grönsaker som jag fick till middag, vilket är mer än man kan säga om mina bröder, och jag spelade både fotboll och innebandy så jag höll mig smal och hälsosam trots att jag gärna satt i soffan och spelade hela kvällar. Det låter löjligt men Nintendo och andra TV-spel har gett mig mycket nöje genom åren. Att jag, tack vare mitt spelande dessutom faktiskt vunnit ganska mycket pengar är inte helt fy skam det heller. Mer om det i ett senare inlägg dock!